Det er utvilsomt steder det er bedre å bo enn Fallujah i Irak. Ifølge Aftenposten nylig må det faktisk være et av de kjipere stedene i verden:

Ettervirkningene etter angrepet på Fallujah i Irak er verre enn hva de var i Hiroshima og Nagasaki etter 2. verdenskrig, ifølge ny rapport.

Det er ikke måte på skader og tydelige konsekvenser, og en medialt sterkt mistenkt skurk er nok en gang utarmet uran. Det er som sagt utvilsomt gresselig nok, men er det nå helt sikkert det er gresselig på den måten og av de årsaker Aftenposten tar opp? Vår svenske skeptikerkollega, medisineren Mats Reimer er ikke så sikker. Og når Aftenposten ugjerne vil ha kritikk av egne oppslag, kan man jo gjesteblogge kritikken hos norske skeptikere isteden. Hvilket han gjør under folden.

Aftenpostens artikel om barnen i Fallujah
Fredagen den 13 augusti rapporterade Aftenposten om en engelsk forskningsrapport som berättade om stora skador hos den irakiska staden Fallujahs barn, med hög dödlighet, ökande antal missbildningar och många cancerfall. Ledarsidan följde upp dagen efter med krav på att skadorna i Fallujah måste granskas. Både artikeln och ledaren illustrerades av en ledsen ettåring med ett stort kavernöst hemangiom (ett lila födelsemärke med missbildade blodkärl) som täcker barnets ena öga, och risken är stor att barnet kommer tappa synen på det ögat om det inte redan skett.

Men den typen av födelsemärken har jag av och till sett hos svenska barn, och vad jag kan läsa mig till orsakas de inte av radioaktiv strålning, utarmat uran eller någon annan yttre miljöfaktor. I artikeln beskrevs antalet barn med cancer som 1200 % högre än normalt, vilket låter orimligt när man betänker att atombomberna över Japan som dödade runt 200 000 personer, anses ha orsakat ”bara” cirka 2000 extra cancerfall under de 65 år som har gått. Leukemifallen bland de japanska överlevarna ökade med nästan 50 %, övriga cancertyper med drygt 10 %.

Vidare tas den rubbade könsfördelningen bland barnen som bevis på en allvarlig miljöpåverkan, det föds alldeles för få pojkar. Aftenposten påstår att precis det skulle man ha sett efter Hiroshima och Nagasaki. Men om man söker information på den officiella forskningssidan om skadorna efter atombomberna (www.rerf.or.jp) finner man att en sådan förändrad könsfördelning inte alls sågs i Japan, inte heller fler missbildade barn. Däremot fann man att de foster som utsatts för kraftig strålning fick sämre tillväxt av hjärnan och därmed risk för begåvningshandikapp.

Läser man själv den rapport som Aftenposten baserar sig på får man en lite annan bild. Data består av frågeformulär besvarade av 711 olika hushåll i Fallujah. Man kan inte begära att diagnoser av missbildningar eller cancer blir tillförlitliga på detta vis, men däremot borde man kunna lita på uppgifter om vilket kön barn har. Därför var det den skeva könsfördelningen jag tittade närmare på.

För barn upp till fem år så var det, precis som Aftenposten skriver, ett underskott av pojkar. Kvoten mellan pojkar och flickor blev bara 0,86 istället för det väntade runt 1,05. Men ser man sedan på barn mellan fem och nio år så var det gott om pojkar och en kvot på 1,18. Lägger man samman siffrorna i tabellen och ser på hela spannet från noll till nio år hamnar könskvoten precis på förväntade 1,05. Det beror rimligen på slumpen att det finns fler flickor bland de små, och betydligt fler pojkar bland de halvstora barnen.

Jag är övertygad om att livet i Fallujah är förfärligt för många invånare, och är det svårt att få ett handikappat barn i Norge eller Sverige, så är det nog ännu värre för föräldrar i tredje världen om sjukvård och samhällsstöd saknas. Det kan förstås vara så att barnadödlighet, missbildningar eller cancer verkligen har ökat i Fallujah, men den här rapporten verkar inte tillförlitlig.

Jag misstror rapporten dels för att den bygger på ganska osäkra intervjuer, dels för att man gjort en statistisk misstolkning vad gäller könskvoten och felaktigt påstått att den är ett viktigt mått, men framför allt för att författaren till rapporten är en person som sedan tidigare är känd för att komma med dåligt underbyggda larmrapporter.

Kemisten Chris Busby leder sin miljöorganisation Green Audit från Wales. Busby har tidigare kommit med liknande larmrapporter om ökande barnleukemi runt olika brittiska kärnkraftsanläggningar, men när riktiga cancerforskare tittat på siffrorna ser det ut som om Chris Busby valt ut enbart data som talat för hans övertygelse, men bortsett från data som talar emot. Chris Busby och Green Audit har mycket liten trovärdighet bland dem som forskar på hälsorisker med strålning och utarmat uran. Och när inte Aftenposten undersöker sina källor bättre påverkas även tidningens tillförlitlighet.

(Mats Reimer er barnelege i Göteborg, og blogger til vanlig hos Dagens Medicin. Les mer av ham der.)